Royalblue

Jag var på krogen igår kväll.
Nykter.

Helt opåverkad av allting förutom biverkningarna från antibiotikan.

Det stinker något förjävligt.
Det luktar spya, instängt, svett...

Fulla tjejer som klänger på en.
Ryser.
Äcklas.

- Rör inte mig!

Trots Redbullen som förväntades pigga upp mig,
satt jag och glodde rätt ut i ingenting.
Biverkningar, ja fy fan.

Och den otroliga längtan jag känner nu
gör ju inte saker och ting lättare direkt...

Den lilla flickan går brevid, gungar min hand i sin och sjunger leende för mig.

- Om du nu älskar mig så får du förklara dig,

kom kom igen, jag ska alltid va dín vän

Jag vill ha dig nära så att vi kan bli kära.

Kom ta min hand för vi älskar ju varann

När hon har slutat sången ser hon upp på mig igen med samma breda leende, och börjar om igen Och jag ler tillbaka, för hon är ju så söt.
Men hon avbryter sin sång när hon ser tillbaka in i mina ögon, och hon är tyst. Istället kramar hon bara min hand,
 lite hårdare
och hon ler,
Lite större.

Hon har förstått
Hon har kännt

Hon tiger.




Och jag skäms...


-Sjung mer. Säger jag efter ett tag.
Och hon ser upp på mig. Tvekar. Men sjunger när jag ler.

Sjung för mig
Sjung, Sjung, Sjung För mig, Alla Barn!
Jag kommer behöva er så mycket nu!

Det står en ung flicka, långt framför mig på bussen.
Jag kan beskåda hennes ansikte länge, utan att hon ser mig.
Jag ser på henne när hon ler. Och förundras över hur otroligt vacker en människa kan vara.
Hon har mörkt, mörkt hår och de blåaste ögonen jag någonsinn sett.
Jag beskådar
och förundras
denna varelse och kan med en garanterad övertygelse säga att det är omöjligt att vara vackrare än henne.
Av den anledningen kan jag inte sluta stirra på denna skönhet.
Inte heller kan jag undvika att le vid åsynen av hennes skrattgropar och glittrande ögon.

Och det vore för otrevligt av mig att nu förklara alla gånger folk förvånats över likheten mellan mig och min syster.
För jag kan omöjligt säga att jag själv är ens en gnutta lik denna otroligt bländande skönhet som står där borta, helt omedvetandes om mina iaktagelser.
Hon vet inte att jag sitter här på samma buss som henne.
Inte heller vet hon att jag iaktar henne
och hon har absolut inte en enda tanke på
hur högt jag beundrar hennes ansikte.

Och det är så fel av mig att stirra så.

Men hon är ju så vacker
Och hon är ju så Min Syster.

HEMMA-MÖTE 2

Träffades hemma hos Micki idag för att ha vårat andra möte angående Härbärget som vi vill skapa.
Vår högsta önskan är att ha en skylt över vårat framtida härrbärge är en skylt vid dörren där det står "Välkommen hem", Därav är namnförslaget "Hemma".

Hur som helst var den största uppgiften idag att skriva en kladd till ett brev till Regeringkansliet och be om hjälp. Vi är på god väg! Det märks av!
Dessutom har vi fått ännu en deltagare: Johannes!
Stämmningen blir bättre och bättre i gruppen och alla känner av att vi verkligen är på gång, det ska bli någonting av de här ideérna!
Och det som verkar så smått i andras ögon är så otroligt stora i våra.
Vi gör framsteg, små, små pyttesteg!
Men det händer verkligen någonting!

I veckan är det dags för mig att ringa Stadsmissionen och Socialförvaltningen för mer information, statistik och annat som vi kan behöva!

Vi ska greja det här!
Vi kommer lyckas!

- Bara så Ni vet!