Royalblue

För några år sedan, satt jag på bussen påväg in till stan för att träffa en kompis. Jag satt precis bakom mittendörrarna när en ung man kämpandes försöker få få in en rullstolsbunden pojke upp för den lilla trappan.
ingen hjälper honom.
för ingen vill komma nära pojken.
Jag rycker till när jag hör en högt ljud från pojken som sitter i sin rullstol mellan två barnvagnar. Jag söker med blicken tills jag finner mitt mål, den ca tolv år gamla pojken ger ifrån sig ljudet igen och konstigt nog oroar jag mig för den okända varelsen som jag aldrig tidigare har sett.
Men min oro avbryts när jag ser att mannen i sällskapet ler och jag förstår att pojken skrattade.
Jag log för mig själv men skruvade upp ljudet på MP3n, men hör fortfarande det skarpa lätet från pojken.
Irriterationen stiger fort i hjärtat på mig när jag ser alla människor framför mig som vänder sig om och glor argt på pojkens sällskap, som om för att säga
Få tyst på det där.
Pojken skrattar gång på gång och den äldre kvinnan framför mig stirrar på den lilla pojken gång på gång och vänder sig odiskret om hela tiden.
Hade jag haft modet skulle jag ha rest mig upp och sagt vad jag tyckte.
att det här var en ung pojke, inte en apa på ZOO som man kan stirra på.
Hade jag haft modet hade jag sagt åt människor som henne att sluta se ner på människor med sådan avsmak i blicken, bara för att en individ inte ser ut som hon.
Hade jag kunnat, så hade jag gjort det.