Royalblue

Jag tänkte tillbaka på det som hände för några dagar sedan.
När jag åkte ifrån Flemmingsberg till Nacka för att få en tid på Akuten.

Jag kommer ihåg hur jag låg där i sjukhussängen på SÖS och fick lämna prov efter prov, och hur läkarna kom in gång på gång och förklarade hur dåliga provsvaren var.
Men jag ligger kvar där i sjukhussängen med två blåa filtar över mig, och gömmer mobiltelefonen under en av dem för att läkaren inte ska ta den ifrån mig.
Jag ska bara övertyga andra om, att allting är bra. Att ni inte ska oroa er.
så jag fortsätter mina SMS, säger att
det är ingenting att oroa sig över
 och att
jag snart kommer att bli bra.

Men hallå?!
Jag ligger på sös och skjussas runt i sängen var jag än ska, för att jag inte får gå själv. Det ligger slangar instuckna i mina armväck och jag måste anstränga mig för att min blick ska kunna fästa, för att kunna se ordentligt.

DET ÄR INTE ALLS BRA!
OCH DET KANSKE INTE ALLS KOMMER ORDNA SIG!

Men endå måste jag övertyga er.
Lugna er
Skydda er mot all oro




- varför gör man såhär?