Royalblue

Det står en ung flicka, långt framför mig på bussen.
Jag kan beskåda hennes ansikte länge, utan att hon ser mig.
Jag ser på henne när hon ler. Och förundras över hur otroligt vacker en människa kan vara.
Hon har mörkt, mörkt hår och de blåaste ögonen jag någonsinn sett.
Jag beskådar
och förundras
denna varelse och kan med en garanterad övertygelse säga att det är omöjligt att vara vackrare än henne.
Av den anledningen kan jag inte sluta stirra på denna skönhet.
Inte heller kan jag undvika att le vid åsynen av hennes skrattgropar och glittrande ögon.

Och det vore för otrevligt av mig att nu förklara alla gånger folk förvånats över likheten mellan mig och min syster.
För jag kan omöjligt säga att jag själv är ens en gnutta lik denna otroligt bländande skönhet som står där borta, helt omedvetandes om mina iaktagelser.
Hon vet inte att jag sitter här på samma buss som henne.
Inte heller vet hon att jag iaktar henne
och hon har absolut inte en enda tanke på
hur högt jag beundrar hennes ansikte.

Och det är så fel av mig att stirra så.

Men hon är ju så vacker
Och hon är ju så Min Syster.