Royalblue

Jag förstår att jag inte kan vara på fem ställen samtidigt

och göra tio olika saker. Jag förstår att dygnet inte är berikat

med 48 timmar och jag förstår att man måste sova åtminstone sju timmar

per natt för att orka dagarna. Jag förstår till och med att inte alla

kan gilla en men jag vägrar acceptera det!

Hur mycket jag än försöker räcker tiden aldrig till, inte heller min

energi. Och vad gör jag? Jo blir förbannad på mig själv för att

jag inte är så effektiv som alla andra, för att jag inte orkar göra

det tio vanliga människor klarar tillsammans.

Det är oundvikligt, jag har försökt och försökt acceptera, och det går.

Jag blir helt förbluffad och överlycklig. Jag klarar det, jag kan vara

lite lagom i allt och det är inget fel i det! Jag kan säga nej hur

mycket som helst och jag kan hjälpa till hemma precis så mycket jag

vill och inte ett dugg mer! Det går bra, så länge det inte krockar, så

länge någon inte frågar om jag vill göra något jag egentligen inte vill göra
och så länge jag inte har några stora uppgifter som ska in samma dag.

Då brakar hela min lagomvärld samman och jag måste göra allt på en

gång. Jag kan inte bara göra det, dessutom måste jag göra det bra,

nej inte ens bra, jag måste göra det perfekt. Och någonstans kan

man väl ändå tycka att jag borde lära mig av mina erfarenheter och

tagga ned lite, att jag borde inse faktum och sänka kraven men icke.

Och jag ska, jag lovar men inte just nu. Men snart, när jag har tagit

hand om allt, tills det blir lungt och okej att vara lagom igen.